Vid tandreglering använder man oftast fasta eller avtagbara tandställningar.
Fast tandställning
Den fasta tandställningen består av särskilda fästen av metall (eng. brackets) som under behandlingstiden sitter limmade på tänderna och en båge (kallad räls) av metall som utövar en bestämd kraft mot tänderna för att på så sätt ändra deras läge.
Rälsen sätts fast i de pålimmade fästena med hjälp av små gummiband eller fästs med metalltråd. Dessa kan sedan lösgöras vid nästa behandlingstillfälle, när tandställningen justeras (aktiveras). Nyare typer av brackets har inbyggda fästen för rälsen.
Fästena på tänderna kan också göras av keramiskt material, vilket kan upplevas som mer estetiskt.
Den fasta tandställningen har en kraft som utövas genom att den fästs med viss förspänning. Efter ett tag avtar kraften då tänderna flyttar sig något och metallens kraft mattas. Tandställningen måste då spännas genom att en ny båge sätts in och ger ny kraftverkan. Detta görs vid upprepade behandlingar med lämpliga intervall. Regleringskraften som påverkar tänderna kan bestämmas genom val av lämplig båge och utformningen av denna.
När tandställningen monteras (eller aktiveras vid behandling) kan patienten uppleva ett visst obehag de första 2–3 dygnen, men detta går normalt över.
Utrustningen bärs vanligen hela tiden för en kort period, kanske sex månader upp till ett år, och sedan tillfälligt så länge som patienten önskar.
Avtagbar tandställning
Den avtagbara tandställningen ger stöd eller utövar tryck emot de tänder som skall regleras. En avtagbar tandställning kan också vara en avslutande fas i tandregleringen eller användas förebyggande.
Den traditionella tandställningen sätts utanför tänderna. Men det finns också tandreglerare som arbetar från insidan (lingual ortodonti). Tekniken i övrigt är densamma och den linguala ortodontin är en variant av behandlingsteknik.
Efterbehandling
Det är möjligt att tänderna stannar i den nya positionen utan att tandreglerande utrustning bärs regelbundet. Men, det finns många skäl till att tänderna kommer att flytta på sig när en person åldras, så det finns ingen garanti att tänderna, behandlade ortodontiskt eller på annat sätt, kommer att stanna i en jämn tandrad utan sammanhållande krafter.
En typ av påverkan som kan vara svår att åtgärda är vanemässiga rörelser, till exempel tryck med tungan, kraftig fingersugning, skadande bitrörelser under sömnen. Kan inte vanan fås att upphöra återgår gärna tänderna till tidigare position. Bitrörelser under sömnen kan motverkas med hjälp av bettskenor, vilka används nattetid och jämnar ut krafterna.